Gjorde ett stark försök till att sova ut idag men det ville sig inte riktigt, vaknade första gången redan klockan sju. Sover inte så bra nu för tiden, jag antar att det är för mycket runt omkring som gör att de tar imot.
Lyckades tvinga mig själv till att somna om och jag lyckades somna om i lite över en timme men sen blev de omöjligt, fick nästn panik av att ligga kvar i sängen.
Barnen sov hos sin farmor igår och självklart va det härligt att kunna gå ivägigår kväll och umgås med mina sköna vänner som förgyller min tillvaro men jag kan nog aldrig riktigt slappna av då jag ine har barnen.
Det händer ju inte så ofta för det första, jag har ju dom nästan jämt. Ibland längtar jag bara ut men när jag väl får mina timmar av ensamhet så får jag dåligt samvete.
Jag är ju deras mamma och den som ger dom trygghet och kärlek. Mina barn är lyckligt lottade för trots att dom inte har någon direkt relation eller kontakt med någon från min sida i släkten så har mina vänner och kära gett dom ett stort nätverk och dom är älskade från så många håll <3 jag tackar mina nära för det.
Jag har aldrig känt någon riktig gemenskap med min riktiga familj, alltid kännt mig som det svarta fåret, den de varit synd om men som ingen valt att hjälpa.
Tydligen så tyckte väl dom att ett liv för mig med flyttar genom sverige var bättre för en liten flicka, att pendla under åren genom barnhem, familjehem, jourhem, ungdomshem. Det är först på senare dar som jag börjat fråga mig själv varför ingen i min familj valde att ställa upp och ta hand om mig?
Va alla verkligen så upptagna och egocentriska? Varför fanns de ingen som kämpade för en liten flicka?
Ni hade egna barn som ni gjorde allt för, fanns de ingen plats för en till hos någon? Fick alltid höra hur bra det gick för alla genom åren, och har alltid valt att ge ett leende till svar och aldrig visa hur förjävligt jag tycker att de igentligen är.
Nu i efterhand, i vuxen ålder så önskar jag att bara en person från min familj hade frågat mig hur jag mådde.
Ensam är starkare har jag hört och jag är väl ett levande bevis för det antar jag.
Ensam flyttade jag runt från 4 års ålder och inte förrens nu har jag landat och börjat hitta mig själv.
Ibland önskar jag att jag kunde få säga tack till min familj för allt dom gjort, men hur e de möjligt när det aldrig hänt? Jag tackar istället mina vänner som funnits där under alla år som själva haft ett rörigt liv. som tillsammans med mig har lämnat skiten av tomma spritflaskor, avdäckade föräldrar och skrik och panik, sexualförbrytare och riktiga svin. Vi har funnits där för varandra och dragit upp varann då allt har känts omöjligt.
Tackar även KYRKBYNS BARNHEM och deras personal för en bra grund i mitt liv, det va dom, inte ni som gav mig en bra start i livet. Ni fanns där när alla andra blundade för den lilla flicka som dagligen far illa.
Några namn som kommer till minnet är ju naturligtvis Solveig, Marianne, Morgan, Albert och Kerstin.
Frågar mig själv hur livet hade sett ut idag om det inte varit för er! Ni lät mig vara ett barn med drömmar och framtidsplaner, ni lät mig gråta ut och få mig förstå att det inte va mitt fel till att allt var som de va.
Tråkigt nog är det inte alltid dom man förväntar sig mest som träder fram då det behövs sm mest, så är det än idag för mig, slutar aldrig att förvånas över människors störda beteende och handlingar.
Miss Pink hälsar: Sluta aldrig förvånas, ta inget förgivet! Välj att omringa dig kring människor som ger dig positiv energi, glöm aldrig allt gott som människor gjort för dig men glöm aldrig heller dom som blundade i feghet.